måndag 31 december 2012

Teaterpjäs, samt några frågor

Under hösten 2012 startade ett teaterprojekt, på anstalten, som jag deltog i. Premiären var den 4/12. Pjäsen är en enaktare på 35 minuter, som några av anstaltsavdelningarnas intagna redan har hunnit se. En s.k. anhörigföreställning anordnades också. Vid tidigare års uppsättningar krävdes inte att vänner till oss "fängelseskådisar" behövde vara registrerade och godkända besökare och inledningsvis sades det att det räckte med personnummer och namn för att de skulle få komma - förutsatt att de är vita i polisens brottsregister.
Anledningen till att alla ens vänner inte har besökstillstånd beror på olika saker. I mitt fall så har fästmön vänner vilket också gör dem till mina vänner på sätt och vis, men det betyder inte att de har lust att titta in på en fika i ett besöksrum hos en f.d. grov brottsling eftersom de kanske tycker att de kan vänta med att lära känna mig tills jag frigivits och se om deras vän har valt en loser eller hedersknyffel att bli kär i. Alltså behövdes inte omaket att bli formellt listade som besökare bara för ett teaterbesök. Att se en pjäs i anstalt med personal närvarande och mingla lite efteråt är ju ett annat sorts besök som inte borde kräva lika mycket säkerhetskontroller för att godkännas. Vännerna ifråga är ju vita i papprena. Att få ett besked om avslag för alla utom registrerade besökare en vecka innan premiären trots att det inte ens var frågan om helt obevakade förhållande som de i besöksavdelningen, var svårbegripligt ur flera aspekter. Har man livstid så är ett socialt nätverk, både ett professionellt (myndigheter, övervakare, mm.) och ett privat en fördel och ska i alla fall inte motarbetas av kriminalvården.
Hade jag blivit informerad om kraven för vännernas deltagande direkt, hade jag dessutom hunnit med att få dem registrerade på vederbörligt sätt som besökare och inte som nu att först bli lovad de ska få komma om de har vita papper, bjuda in dem och sedan behöva ta tillbaka inbjudan och detta fina tillfälle för dem att få träffa sin väns något omdiskuterade val av käraste. I förbigående sagt så blir alla som har vita papper vanligtvis godkända som besökare utan något krångel. Nu blev det "bara" flickvännen och lekmannaövervakaren som fick komma. Lite tråkigt tycker jag. Det berodde, som det brukar när det gäller myndigheter, på en trögrodd byråkrati med dess brist på kommunikation mellan olika beslutsfattare. Det gick heller inte att ändra på beslutet trots att det kom en vecka innan anhörigföreställningen skulle ges och att den ansvarige med lite vilja borde ha kunnat godkänna dem som besökare under tiden - problemet löst. Någon sorts för mig personlig motarbetning är det inte frågan om. Det förekommer en hel del svårbegripliga besked och regler inom kriminalvården helt enkelt. Nu blev inte de drabbade presumtiva teaterbesökarna speciellt uppbragda och tyckte nog att omaket med ett fängelsebesök var skönt att slippa rent generellt - vem tycker om att gå till ett fängelse om man inte behöver det! Så ingen större förlust på det sättet. Förlusten var mer min eftersom jag inte fick hälsa på min fästmös vänner i ett lite mer offentligt sammanhang. Pjäsen är i alla fall en framgång och det är riktigt roligt att vara med. Vi är tre intagna som har ungefär lika stora roller var och pjäsen är uppbyggd som "I väntan på Godot" - två snubbar som trissar upp varandra om aktuella samhällsproblem och på slutet dyker en tredje ödesfigur upp. Men allt avrundas genom en optimistisk kovändning. Titeln är "Vem hoppar först" och texten är en nyproduktion - så när som på själva upplägget, som sagt.

Detta om detta och jag avrundar med några rubriker och kortare beskrivning på framtida frågor som också är svårbegripliga för dem som drabbas av dem. En del är mer allmänna, en del mer åt det personliga till men kanske har andra personer liknande erfarenheter?

1. Varför har veckopengen på 300 kronor legat på i princip samma nivå i minst tjugo år medan priserna i (fängelse)kiosken gått upp betydligt?

2. Varför får inte intagna betalt för en full 40-timmars vecka trots att arbetstiden för intagna inte erbjuds dem pga besparingar på personalens antal timmar i tjänst? Omkring år 2005 blev celldörrarna upplåsta en timme senare på morgonen pga personalbesparingsskäl.

3. Varför uttalar sig "experter" om mig, trots att de aldrig träffat eller talat med mig? Exempelvis kriminologiproffessor Leif GW Persson, f.d. psykiatrikern Ulf Åsgård, och psykologen Ulla Landberg påstår både det ena och det andra om vad de tror jag har begått för ytterligare brott respektive ställer diagnoser och påstår sig veta vad jag har i tankarna m.m.
Är det ens värt att ta upp som en fråga för det är förmodligen inte bara jag som tycker att "experterna" och uttalandena bäst jämförs med puttrande häxkittlar som spyr ut subjektiv galla med jämna mellanrum utan rim och reson?

4. Varför har alla livstidare dömda före 1.1.1999 fått en retroaktiv påbackning på strafftiden i.o.m. att strafftiden förlängdes från halvtid till två tredjedelstid då? De som fick tidsbestämda straff drabbades inte retroaktivt.

5. Livstidare har dessutom fått längre straff pga att de tidsbestämda straffen enligt ny praxis blivit förlängda från tidigare max 10 år (fram till 1990-talet) till nuvarande arton år. Var har rehabiliteringssyftet för livstidare tagit vägen undrar man? Borde livstidsstraffet ha avskaffats för länge sedan? Ha blivit som Norges tjugoett år med utskrivningsprövning? Alla som i Sverige (och väl Europa?) fått en livstidsdom och visat sig inte vara återfallsbenägna har ju fått nåd/tidsbestämt efter en tid. Vad vore meningen annars? "Hämnd ljuva hämnd"????

Det här har blivit en hel del om brister i kriminalvårdssystemet vilket jag ursäktar mig för. Det beror nog till viss del på mitt nyligen påbörjade arbete i FT (förtroenderådet, där jag är representant för fångarnas intressen) Jag har naturligtvis även andra intressen.

8 kommentarer:

  1. Skulle du kunna skriva ett blogginlägg där du förklarar hur du ställer dig gentemot de brott du begått och tankar kring detta?

    Kanske prata om hur du tänker har ändrats under din tid i fängelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har sedan länge tagit avstånd från brotten och ångrar dem naturligtvis djupt. Jag kan inte göra dem ogjorda och tänker ofta på vad gärningarna betytt för de som drabbades. Det måste ha varit oerhört kränkande och med en känsla av stor orättvisa när det hände och naturligtvis sitter spåren av dåden kvar för många av offren.
      Efter att jag tagit itu med den faktorn som gjorde det möjligt att begå brotten - hatet mot andra folkgrupper i Sverige - så har jag tänkt på hur vansinnigt det var att låta det få växa utan att göra något åt det i tid. Idag är jag inte längre hatfylld eller fördömande. Det var inte bara en jobbig känsla att bära med sig, utan det gjorde mig också oemottaglig och avtrubbad för normal medkänsla och förståelse för andras situationer och behov. Jag var inte konstant hatfylld på den tiden, men det triggades fram väldigt lätt när invandrarfrågor dök upp i samtal, och kontakten med dem fungerade ofta lite som ett rött skynke för mig.
      Det enda och rätta sättet var att bli av med hatet, och bearbetningen av det gick lättare än jag föreställt mig, eftersom de biverkningar av stress, spänning och okänslighet ersattes med mer harmoni, ökad koncentrationsförmåga på studier och ett roligare, mer avspänt umgänge med personer i min omgivning.
      Bearbetningen bestod i att jag frågade mig varför jag hatade; alltså, ifrågasatte mina motiv och försökte komma in på alternativa tankebanor. Som det ofta är med problemlösande uppgifter inom t.ex. mina naturvetenskapliga studier, så hade jag hjälp av att kunna bolla en fråga fram och tillbaka, se problemet ur olika synvinklar och kunna välja det som är det mest riktiga svaret på frågan. Jag fick också hjälp av min omgivning genom sättet hur jag blev bemött av människor som jag tidigare hatat. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag inte hatad tillbaka, utan fick på ett för mig pinsamt sätt uppleva mycket förlåtelse och förståelse som fick mig att respektera dem, och inse att alla har lika stor rätt till respekt som jag själv. Det var en riktig ögonöppnare. Jag såg med beundran på att de inte sjönk ner på min tidigare nivå av fördömande och förutfattade meningar, utan behöll sin pondus och dignitet oavsett.
      Så på frågan hur jag ändrats är nog det viktigaste att jag numera kan gå vidare i livet och planera framtiden för ett liv till den dag jag kommer ut. Skulden för det jag gjorde kan inte försvinna, men jag lever med den, och är numera framåtseende på ett optimistiskt sätt.

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag ångrar är som sagt framför allt att jag inte försökte göra något åt mitt då växande hat mot de med utomeuropeisk - utvecklingsländers - härkomst.
      Att jag inte tog ett reellt ansvar för min egen ekonomi, utan istället efter vissa motgångar och felinvesteringar (köp i förskott m.m.) skyllde på andra.
      Dålig ekonomi var början på min spiral av frustration, hat och genvägar ur problemen, som hopade sig, och ledde till alla brotten.

      Mitt liv innanför murarna är i form av ett kollektiv med andra intagna där man i större eller mindre grad sköter hushållet gemensamt beroende på anstaltspolicy. Jag har läst ca 150 hp (högskolepoäng) i statistik, matematik, och "dataanalys"; genomgått en hel del program mot våld och spelmissbruk, och ska gå ett till i vår enligt planerna.

      Det jag saknar från livet utanför murarna är att:
      * kunna leva ett normalt liv med tjejen varje dag
      * kunna röra sig fritt i tid och rum
      * inte vara övervakad i princip hela dygnet
      * kunna studera fritt via nätet
      * få sköta min försörjning och fatta andra beslut än de på insidan där man mest bara måste sköta sig genom att kunna umgås konfliktfritt med andra intagna, (vilket faktiskt inte alltid är det lättaste!)
      * kunna gå och handla i affärer, skaffa ingredienser till någon maträtt jag gillar (gillar det mesta, men föredrar hälsosamma produkter i maten)
      * resa på semester; vara i naturen

      Radera
  3. Kan du också skriva vad du har för framtidsdrömmar och framtidsprojekt,tiden efter det att du har blivit frigiven?

    Och sen kan du även blogga om hur livet har varit på kåken ända sedan 1992?

    Har du även tankar på att det är mycket som har förändrats i Sverige på över 20 år?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min förhoppning är att kunna avsluta mina påbörjade studier som dataanalytiker och att sedan kunna arbeta med detta. Det ser hyfsat ljust ut sett ur efterfrågansaspekten på sådana jobb.

      De första 7-8 åren gick åt att "landa", för uttömning av överklagningsmöjligheterna och att validera indicierna - att de verkligen svarade mot grunderna som jag dömdes på. Jag kom så småningom fram till att så var fallet med hjälp av bl.a. en schematisk uppställning av faktorerna det gällde, (ganska många, där var och en inte var signifikant i sig).
      År 2000 erkände jag officiellt mina brott och gick ut i media (Kalla Fakta, TV-4, 2001).
      Återupptog mina 1979 påbörjade högskolestudier. Hela tiden arbetade jag med att bearbeta orsakerna till brotten - hat, förutfattade meningar och de praktiska personliga problem jag hade vid gripandet (oansvarig ekonomi). Huvuddragen bestod i ett avståndstagande till att begå brott, acceptans av det som brotten inneburit för mig (bl.a. straffet), omvärdering av attityder och åsikter (genom egna tankar och erfarenheter, program m.m.), befästandet av förändringen hos mig (långvarigt upprätthållande av den förändrade person jag föresatte mig att bli i alla tänkbara situationer, i ord och handling, osv.) och sedan att kunna gå vidare med mitt liv och se framåt.

      Radera
  4. 1.Om det finns någon som representerar FT som kan gå vidare till anstaltsledningen,och påpeka att "veckopengen/aktivitetsersättningen" borde höjas från 300 kronor till 1000 kronor per vecka,för pengarnas värde har förändrats på över 20 år,liksom som du berättar att priserna för"basvarorna" i kiosken har stigit snabbt,medans
    "veckopengen/aktivitetsersättningen" inte har höjts sedan 1992.

    2.Intagna ska inte klä skott för att man gjort besparingar inom personalen.Då har de inte rätt att neka de som deltar i arbete och utbildning full ersättning motsvarande 40 timmars veckoarbete,och sen kan ni framföra önskemål om att dörrarna till cellerna ska öppnas ordinarie tid utan att vänta 1 timme extra.

    3. "Experter" ska inte göra några uttalande om dig utan att söka efter ren fakta via samtal med dig.Du har full rätt att rikta kritik mot "experterna" som har gjort uttalande som inte är verklighetsförankrad.

    4.På fråga 4 så kan jag hålla med om att systemet är orättvist.

    5. Även om de har höjt det tidsbestämda straffet till 18 år,så borde det finnas en enskild behandlingsplan för varje intagen,och frågan är om man inte har en skyldighet gentemot den som sitter inspärrad att upprätta en särskild behandlingsplan,oavsett om man har dömts till kortare eller längre fängelsestraff.

    SvaraRadera
  5. Orättvist? Din löjliga ursäkt till människa. Ingen tar dig på allvar.

    SvaraRadera