onsdag 15 maj 2013
tisdag 19 februari 2013
Göta Hovrätt avslår min ansökan om tidsbestämning
Inlägg 7 februari 2013
Inför överklagandet från tingsrätten så tyckte jag att jag hade en bra möjlighet att få tidsbestämt denna gång. Speciellt i och med att jag från Rättsmedicinalverket fick bedömningen att jag har låg risk i återfall för de två grova brottstyperna attentat och bankrån. RMV var dock osäkra på hur de impulsivt betingade brotten skulle klassas avseende återfallsrisken. Detta gällde den icke-grova brottstypen. Särskilt som jag ännu inte haft permissioner på egen hand. Jag har dömts och suttit av sådana brott (1986, 8 månader och 1991, 6 månader - effektiv tid). Men mitt livstidsstraff nu gäller ju endast grova brott.
Upplysningsvis så är RMV's uppdrag att undersöka återfallsriskens grad (låg-mellan-hög) och typen av brott som det skulle kunna röra sig om. Alltså inte om de är ringa, grova, eller mycket grova, utan bara vilken typ av brott det är, och risken för återfall, som sagt. Till exempel så kan de tycka att det finns en medelhög risk för våldsbrott - där det ju finns allt från hot till mord. Hur grova brotten är överlåter de åt juristerna att ta ställning till, men det är ju redan klarlagt i varje enskilt fall. I mitt fall gäller det här de icke-grova brottstyperna. Jag sitter nu som sagt enbart för grova brott, och det gäller två typer. Dels de planerade grova våldsbrotten med hatinslag (attentaten) och de planerade grova vinningsbetingade våldsbrotten (bankrånen). RMV klassade risken som låg på bägge typerna. Som nämnts ovan var de impulsiva brotten som jag begått och sonat för tidigare, icke-grova och tillhör alltså inte den sortens brott som man ska nekas tidsbestämning för enligt praxis.
RMV kryssade i rutan för medelhög risk på våldsbrott på försättsbladet på utredningen. De sätter hellre en sämre grad när det råder tvivel om riskbedömningen i återfall, men betonade samtidigt att det inte finns någon konkret och tydlig risk för dessa. De sa heller inget om allvarlighetsgraden vilket de alltid överlåter åt juristerna att ta ställning till. Medelhög risk avsåg med andra ord de icke-grova brottstyperna, misshandelsbrotten. Dessa är de enda man satte medelhög risk på.
RMV ska ju utreda min grad av återfallsrisk och typen av brott det skulle kunna röra sig om, inte hur allvarliga brotten är. Det vet man i varje individuellt fall som utreds genom att titta på historiken. Dessutom undersöker RMV om det finns en konkret risk, alltså att det hänt något på senare tid som stöder ett sådant antagande. Jag har inte varit med om något anmärkningsvärt, något som legat mig i fatet, på länge - mer än tio år. Alltså inget som tyder på att det skulle kunna finnas en konkret återfallsrisk i de icke-grova brotten (ringa misshandel och misshandel bland annat). Jag är dessutom nu i övre medelåldern (59 år) och man beter sig av naturliga skäl inte längre som en skolpojke på en rastgård. Till och med min asperger har jag fått lära mig att hantera och den upplever varken jag eller andra som något problem längre. Asperger är ju ett handikapp som när man vet om det, kan parera sig för genom olika åtgärder som framförallt består i självinsikt om problematiken. Man lär sig att kompensera sitt beteende när man vet om var man har brister. RMV konstaterar bara att det är svårt att uttala sig om den kopplingen eftersom jag inte levt ute i samhället på egen hand än. Den ovissheten är dessutom bara knuten till de icke-grova brotten.
Återigen så skriver hovrätten att jag inte har haft obevakade permissioner än, och att det därför inte går att säga att de icke-grova brotten - de enda man inte satt låg risk på - skulle kunna ske på grund av min asperger. De vet inte om jag, även ute i samhället, kan hantera provokationer och liknande situationer som jag bara kunnat uppleva i fängelset hittills. Asperger gör det svårare för de som har detta handikapp att generalisera erfarenheter från en situation till en annan. För att veta om detta gäller mig, skulle jag behövt vara ute på egna permissioner tycker de. Men - det är ju å andra sidan mycket lättare att dra sig ur en konfliktsituation ute i samhället än inne i ett fängelse där man inte kan gå undan utan är tvungen att alltid lösa konflikten direkt. Helst ska man klara sig från att alls hamna i några, för om det inte löser sig, har man stora problem i och med alla vänskapsband mellan intagna och "dina vänner är mina vänner"-mentaliteten. Det samma gäller naturligtvis omvänt ovännerna. Man hamnar lätt i en konfliktspiral som det inte finns maken till ute.
Jag har nu fått låg återfallsrisk för de grova brotten och har medelhög risk - inte tydlig eller konkret i sin grad - enbart i den icke-grova våldsbrottsligheten som är av typen misshandel, så jag tänkte alltså att det var dags för tidsbestämningen nu.
Allt viktigt framkom vid förhandlingen i hovrätten den 15 januari 2013, men igår den 6 februari kom ändå avslaget. Hovrätten ansåg tvärtemot RMV's utlåtande och helt utan grund och belägg att det finns en konkret och tydlig återfallsrisk inte bara för de icke-grova brotten jag begick innan livstidsdomen, utan även för den grova brottsligheten som jag fick livstid för??? Och är de tidigare avtjänade brotten relevanta överhuvud taget? Det är ganska uppenbart att de inte bryr sig om fakta, utan att de antagligen inte vågade ta beslutet om min tidsbestämning på grund av all massmediabevakning (och eventuellt upplevt tryck från allmänheten?) när jag inte haft egna permissioner. Någon koppling till permissioner och att jag skulle kunna begå nya brott av något slag, speciellt inte grova, kunde de däremot inte visa på.
Så nu återstår att hitta en bra orsak för Högsta domstolen att ta upp målet så att begreppen kan benas ut och att sådana här fel undviks i fortsättningen.
Jag kritiserar inte min advokat men tydligen presenterade vi inte fakta klart nog för hovrätten som trots allt inte tyckte att det var dags för tidsbestämning nu. Frågan är naturligtvis om det hade räckt, om de nu ändå inte ville ge mig tidsbestämt. Vad ska man göra för att praxis och ens rättigheter ska efterlevas i domstolarna? Bida sin tid och snällt vänta på att bli förlåten? Jag hoppas att HD är sakligare och ändrar på domen från hovrätten.
Hoppet är det sista som lämnar en.
Bild: Linda Forsell
Inför överklagandet från tingsrätten så tyckte jag att jag hade en bra möjlighet att få tidsbestämt denna gång. Speciellt i och med att jag från Rättsmedicinalverket fick bedömningen att jag har låg risk i återfall för de två grova brottstyperna attentat och bankrån. RMV var dock osäkra på hur de impulsivt betingade brotten skulle klassas avseende återfallsrisken. Detta gällde den icke-grova brottstypen. Särskilt som jag ännu inte haft permissioner på egen hand. Jag har dömts och suttit av sådana brott (1986, 8 månader och 1991, 6 månader - effektiv tid). Men mitt livstidsstraff nu gäller ju endast grova brott.
Upplysningsvis så är RMV's uppdrag att undersöka återfallsriskens grad (låg-mellan-hög) och typen av brott som det skulle kunna röra sig om. Alltså inte om de är ringa, grova, eller mycket grova, utan bara vilken typ av brott det är, och risken för återfall, som sagt. Till exempel så kan de tycka att det finns en medelhög risk för våldsbrott - där det ju finns allt från hot till mord. Hur grova brotten är överlåter de åt juristerna att ta ställning till, men det är ju redan klarlagt i varje enskilt fall. I mitt fall gäller det här de icke-grova brottstyperna. Jag sitter nu som sagt enbart för grova brott, och det gäller två typer. Dels de planerade grova våldsbrotten med hatinslag (attentaten) och de planerade grova vinningsbetingade våldsbrotten (bankrånen). RMV klassade risken som låg på bägge typerna. Som nämnts ovan var de impulsiva brotten som jag begått och sonat för tidigare, icke-grova och tillhör alltså inte den sortens brott som man ska nekas tidsbestämning för enligt praxis.
RMV kryssade i rutan för medelhög risk på våldsbrott på försättsbladet på utredningen. De sätter hellre en sämre grad när det råder tvivel om riskbedömningen i återfall, men betonade samtidigt att det inte finns någon konkret och tydlig risk för dessa. De sa heller inget om allvarlighetsgraden vilket de alltid överlåter åt juristerna att ta ställning till. Medelhög risk avsåg med andra ord de icke-grova brottstyperna, misshandelsbrotten. Dessa är de enda man satte medelhög risk på.
RMV ska ju utreda min grad av återfallsrisk och typen av brott det skulle kunna röra sig om, inte hur allvarliga brotten är. Det vet man i varje individuellt fall som utreds genom att titta på historiken. Dessutom undersöker RMV om det finns en konkret risk, alltså att det hänt något på senare tid som stöder ett sådant antagande. Jag har inte varit med om något anmärkningsvärt, något som legat mig i fatet, på länge - mer än tio år. Alltså inget som tyder på att det skulle kunna finnas en konkret återfallsrisk i de icke-grova brotten (ringa misshandel och misshandel bland annat). Jag är dessutom nu i övre medelåldern (59 år) och man beter sig av naturliga skäl inte längre som en skolpojke på en rastgård. Till och med min asperger har jag fått lära mig att hantera och den upplever varken jag eller andra som något problem längre. Asperger är ju ett handikapp som när man vet om det, kan parera sig för genom olika åtgärder som framförallt består i självinsikt om problematiken. Man lär sig att kompensera sitt beteende när man vet om var man har brister. RMV konstaterar bara att det är svårt att uttala sig om den kopplingen eftersom jag inte levt ute i samhället på egen hand än. Den ovissheten är dessutom bara knuten till de icke-grova brotten.
Återigen så skriver hovrätten att jag inte har haft obevakade permissioner än, och att det därför inte går att säga att de icke-grova brotten - de enda man inte satt låg risk på - skulle kunna ske på grund av min asperger. De vet inte om jag, även ute i samhället, kan hantera provokationer och liknande situationer som jag bara kunnat uppleva i fängelset hittills. Asperger gör det svårare för de som har detta handikapp att generalisera erfarenheter från en situation till en annan. För att veta om detta gäller mig, skulle jag behövt vara ute på egna permissioner tycker de. Men - det är ju å andra sidan mycket lättare att dra sig ur en konfliktsituation ute i samhället än inne i ett fängelse där man inte kan gå undan utan är tvungen att alltid lösa konflikten direkt. Helst ska man klara sig från att alls hamna i några, för om det inte löser sig, har man stora problem i och med alla vänskapsband mellan intagna och "dina vänner är mina vänner"-mentaliteten. Det samma gäller naturligtvis omvänt ovännerna. Man hamnar lätt i en konfliktspiral som det inte finns maken till ute.
Jag har nu fått låg återfallsrisk för de grova brotten och har medelhög risk - inte tydlig eller konkret i sin grad - enbart i den icke-grova våldsbrottsligheten som är av typen misshandel, så jag tänkte alltså att det var dags för tidsbestämningen nu.
Allt viktigt framkom vid förhandlingen i hovrätten den 15 januari 2013, men igår den 6 februari kom ändå avslaget. Hovrätten ansåg tvärtemot RMV's utlåtande och helt utan grund och belägg att det finns en konkret och tydlig återfallsrisk inte bara för de icke-grova brotten jag begick innan livstidsdomen, utan även för den grova brottsligheten som jag fick livstid för??? Och är de tidigare avtjänade brotten relevanta överhuvud taget? Det är ganska uppenbart att de inte bryr sig om fakta, utan att de antagligen inte vågade ta beslutet om min tidsbestämning på grund av all massmediabevakning (och eventuellt upplevt tryck från allmänheten?) när jag inte haft egna permissioner. Någon koppling till permissioner och att jag skulle kunna begå nya brott av något slag, speciellt inte grova, kunde de däremot inte visa på.
Så nu återstår att hitta en bra orsak för Högsta domstolen att ta upp målet så att begreppen kan benas ut och att sådana här fel undviks i fortsättningen.
Jag kritiserar inte min advokat men tydligen presenterade vi inte fakta klart nog för hovrätten som trots allt inte tyckte att det var dags för tidsbestämning nu. Frågan är naturligtvis om det hade räckt, om de nu ändå inte ville ge mig tidsbestämt. Vad ska man göra för att praxis och ens rättigheter ska efterlevas i domstolarna? Bida sin tid och snällt vänta på att bli förlåten? Jag hoppas att HD är sakligare och ändrar på domen från hovrätten.
Hoppet är det sista som lämnar en.
Bild: Linda Forsell
fredag 15 februari 2013
Fågelfri?
"Experternas" smutskastning.
(Leif GW Persson, Ulf Åsgård, Ulrika Landblom, Gellert Tamas).
Efter livstidsdomen som jag sitter av, så har ett flertal så kallade experter under åren uttalat sig om mig. Förutom att jag aldrig samtalat med någon av dem, så påstod de saker som tycks vara helt tagna ur luften utan någon som helst hänsyn till mig som person. Jag undrar om de egentligen förtjänar en kommentar alls. Min erfarenhet är dessutom att man inte kan få mycket till upprättelse genom att till exempel anmäla dem till de nämnder som behandlar sådana ärenden. År 2005 anmälde jag psykiatern Ulf Åsgård till socialstyrelsen för att detaljerat ha kommenterat min sjukjournal i Aftonbladet (31 mars 2005). Delar av journalen hade i och för sig publicerats av journalisten/författaren Gellert Tamas i hans bok om mina brott - reportrar får ju som bekant skriva det mesta utan att avslöja sina källor. Nu behöver de tydligen inte heller hålla sig till sekretesskyddet för visst material (sjukjournaler). Jag anmälde i alla fall Åsgård för att jag tyckte att det var oetiskt av honom att som psykiater citera journalen. I artikeln i Aftonbladet lät han det dessutom framstå som om vi hade samtalat med varandra, vilket vi inte har gjort. Han arbetade på samma häkte jag satt på och kom in till min cell en gång och ville tala med mig, men jag svarade att jag inte ville det, varpå han lämnade mig, och sedan dess har vi bara hälsat kort på varandra i korridoren på den tiden jag var kvar där. Efter det har jag inte stött på honom alls. Tyvärr så ansåg socialstyrelsen inte att han gjort något fel som refererat till min sjukjournal trots att han dessutom tyckt till ganska ordentligt om hur psyksjuk jag var - enligt honom. Låter ju väldigt proffessionellt, eller hur? Diagnostisera en dömd brottsling utan att ens ha samtalat med honom.
Nu bestod ju inte socialstyrelsen av de smartaste handläggarna i världen heller. Jag hade som svar på en förfrågan om radering av nämnda sjukjournal fått till svar att jag är historisk och att den därför inte fick raderas. Historisk? De kan väl möjligtvis ha menat att mina brott var det, men inte jag som person. Varför skriva det då? En levande människa kan inte vara historisk. Det förgångna tillhör historien, inte levande människor.
Hur som helst så kommenterar jag nu de expertutlåtanden som publicerats i massmedia (plus ett utlåtande från en anstaltspsykolog) Ingen av de tre som nämns här har som sagt träffat respektive ens samtalat med mig!
Jag börjar med Leif GW Persson som redan 1993, efter livstidsdomen från tingsrätten, sa till massmedia att min rättsprocess skulle komma att kosta ett antal miljoner och avslutade med att säga att jag skulle kosta staten ytterligare 20 miljoner kronor - ett för varje år i fängelse. Då ska man veta att på den tiden var livstidsstraffen mindre än hälften så långa som idag. Ett exempel på det är kroaten Bariceks livstidsdom för avrättningen av en ambassadör. Han fick tidsbestämt till 18 år och frigavs efter halva tiden - alltså 9 år i fängelse. Detta fick han trots att han mitt i straffet blev fritagen med hjälp av en flygplanskapning i Bulltofta som användes som utpressning för att få honom fri. Han släpptes och var ute några år innan han greps och fick sitta av resten av tiden i svenskt fängelse (Täbyanstalten 1986). Han for senare ner till Kroatien och krigade i inbördeskriget i det forna Jugoslavien, där han blev ihjälskjuten. Hur rehabiliterad var han då, kan man ju fråga sig?
Jag undrade naturligtvis hur Leif GW kom fram till att jag skulle sitta mer än dubbelt så lång tid. Trodde han inte att jag skulle kunna ångra, rehabilitera mig och leva lagligt resten av mitt liv eller ville han göra sig viktig i massmedia? Han har aldrig någonsin träffat mig.
Nyligen i "Veckans brott", (i slutet på 2012) sa Leif GW att jag förmodligen ska sitta "bra många år till" och att jag är "nätt upp det värsta man kan tänka sig". Det låter obegåvat. Jag kan tänka mig värre saker. Våldtäkt på barn, mord på barn eller kvinnor - och hur var det med baltutlämningen från Sverige efter andra världskriget till Stalins blodbesudlade diktatur. Det var väl inte heller speciellt snyggt agerat av den dåvarande regeringen? Skicka åttio gubbar raka vägen till exekutionspatrullen - eller hur det nu var?
Leif GW sa vidare att det finns besvärande omständigheter för att jag har fler mord på mitt samvete. Vad babblar han om? Jag har aldrig blivit beskylld för något mer än det jag 2001 offentligt erkände i polisförhör. I erkännandet inkluderade jag de brott som jag blev friad för i brist på bevis, eller för att de hade preskriberats. Det gällde två av invandrarattentaten och en rad bankrån, (bankrån preskriberades efter tio år då).
Jag tror i och för sig att jag är misstänkt för ett mord till, i Frankfurt am Main, men jag hade inget med det att göra, utan fick det på köpet i och med att jag blev gripen för attentaten i Sverige. Jag hade haft en argumentation med en gardrobiär på en restaurang, som senare hittades rånmördad och både svensk och tysk polis hörde mig upplysningsvis om detta. Här påstår BKA (Bundeskriminalamt) dessutom att de hittat en hylsa som gjorts i samma serie som den ammunition jag ägde. Det görs hundratusentals i samma serie och jag hade defacto sålt både pistol och ammunition i Frankfurt innan jag flög till Afrika. Hur udda är det då? Jag vet inte, men ett är säkert, jag hade inget med mordet att göra. Efter polisförhören har det inte hänt något. Det har talats om att fallet är nedlagt och att jag fortfarande är misstänkt, men inget har nått mina öron direkt.
Nu verkar det inte som om Leif GW menade denna misstanke utan han syftade tydligen på några andra mord, i Sverige. Det ska han ha sagt i "Veckans brott" under 2012 - själv missade jag programmet då det sändes första gången och tyvärr även reprisen. Att bli misstänkt eller kontrollerad av polisen om ytterligare olösta fall när man har livstid är en sak, och inte helt ovanligt - jag har faktiskt även misstänkts för och hörts av Säpo för Palmemordet - men att en professor i kriminologi går ut i media och antyder att jag är skyldig till fler brott än de jag gjort och dömts för, verkar helt uppåt väggarna. Varför går han ut med det om han nu tror det? Han om någon borde väl veta att det är polisens jobb att göra det. Ren smutskastning, har karlen delirium eller vad är det frågan om?
Sen sa han att jag tyckte om att läsa om mig själv i böcker som den Tamas skrivit? Det förstår väl alla att man inte gillar att läsa om sina illgärningar. Ju förr de hamnar i det förflutna, desto bättre. Det skulle inte förvåna mig om till exempel Breivik och kanske andra fått en missriktad inspiration av mitt dåvarande främlingshat på grund av boken. Och varför skrevs den förresten? För att upplysa offren om mig och mina motiv till dåden? Detta hade jag (se tidigare blogginlägg, 28/1) redan gjort både i en rundskrift till samtliga offer och genom att ställa upp i en intervju i "Kalla fakta" 2001? Knappast troligt alltså att det var anledningen. Snarare var det för att Tamas ville skapa sig ett namn som författare och tjäna en hacka på köpet?
Åsgård å andra sidan yttrade sig igen (se ovan också) i en intervju i Expressen den 8 juni 2012 att de finns de som tycker om att sitta inlåsta i häkte och/eller fängelse. Hur dumt är inte det påståendet? Ingen vettig människa vill ju sitta inlåst. Fängelsevistelsen är väldigt kränkande ur ett mänskligt perspektiv. Det innefattar att man inte har friheten att välja sin egen framtid. Även om man inte alltid har lyckats så bra ute med att ordna sitt liv på ett sätt som man gillar - typ bra arbete efter genomförd utbildning och leva med sin familj - så är ju möjligheterna helt annorlunda innanför murarna. Inget familjeliv att tala om, utbildningsmöjligheterna eller att få arbeta med det man tycker om, är i princip obefintliga, plus all begränsad rörelsefrihet och så vidare - ja alla kan ju själva föreställa sig att listan på argumenten mot att vilja sitta inne är väldigt lång.
De enda jag hört talas om som hellre vill sitta inne är någon enstaka ur gruppen av de totalt utslagna i samhället som tycker att de får det bättre på insidan. Förr i tiden fanns det även en del personer från länder med riktigt dålig ekonomi, typ från före detta kommunistiska östblocket som faktiskt kunde försörja sina familjer genom att jobba på vissa anstalter i Sverige där arbetsersättningen kraftigt översteg inkomsten för arbete i respektive hemländer.
Och skulle det nu vara så att någon frihetsberövad sagt att han inte har något emot att sitta inlåst när det samtidigt är en "slam dunk" att hamna i fängelse så fattar ju en femåring att det inte betyder att de menar det. Ska inte en psykiater kunna läsa mellan raderna? Personligen har jag aldrig sagt något så dumt. Jag gör bara min tid med så gott mod jag kan uppbringa. Den dagen då jag får förlåtelse för det jag gjort och blir en fri människa igen, kommer i alla fall inte jag att sakna tiden här inne.
Sen var det som sagt ytterligare en "expert" som uttalade sig. Det gjorde hon genom att skriva ett psykologutlåtande angående min lämplighet att få permissioner, som var något av det mest verklighetsfrämmande jag någonsin stött på. Det var den på Kumlafängelset dåvarande anställda psykologen Ulrika Landblom som omkring år 2005 skrev att jag under en permission skulle kunna fly genom att mörda de medföljande vakterna och råna en bank??? Jag läste utlåtandet och bad att få tala med anstaltschefen för att ta reda på vad det var frågan om för idioti. Då ringde istället Landblom upp mig och undrade om jag ville tala med henne - efter bedömningen. Tala om att bete sig irrationellt. Det fungerar tydligen inte med att läsa fem år på högskolan, ta en psykologexamen och sen hjälpa sig själv. Det hade hon kunnat behövt - hjälp alltså. Jag hade redan då haft ca ett dussin "lufthålspermissioner" och hade sökt om de ganska likartade "bevakade permissionerna" (skillnaden är att man i de tidigare inte vet när och vart man ska på utevistelsen) Hon har heller aldrig träffat mig. Alla som jag visade utlåtandet för, inklusive andra psykologer och personal, skakade på huvudet och förkastade hennes skrift, som jag uppfattade det som, total galenskap. Två andra intagna jag suttit med många år och kände väl, drabbades också av hennes utsvävningar. Den ene skulle enligt henne vara benägen till att förgifta oss andra fångar - han satt för något helt annat - och den andra som var en särskilt social och glad prick jämt, skulle vara självmordsbenägen. Vi kunde bara skaka på huvudet åt detta och hoppades, på goda grunder, att utlåtandena inte skulle ligga oss i fatet för framtida beslut uppifrån. Jag tror faktiskt att det inte har gjort det. Jag har för övrigt haft bevakade permissioner ett tag nu, och väntar på nästa steg i kedjan som man måste genomgå inom kriminalvårdens system.
Visst har jag varit en egotrippad idiot med för mycket hat inom mig och för lite vett (att bearbeta hatet med i tid) och jag har begått grova och allvarliga gärningar, men det ska inte betyda att man är lovligt byte för alla linslöss och andra publicitetssugna som tydligen tycker att man ska vara fågelfri också.
Jag har alltid tyckt att som man bäddar får man ligga - men måste man göra det med hur mycket oväsen (läs: ovett) som helst?
(Leif GW Persson, Ulf Åsgård, Ulrika Landblom, Gellert Tamas).
Efter livstidsdomen som jag sitter av, så har ett flertal så kallade experter under åren uttalat sig om mig. Förutom att jag aldrig samtalat med någon av dem, så påstod de saker som tycks vara helt tagna ur luften utan någon som helst hänsyn till mig som person. Jag undrar om de egentligen förtjänar en kommentar alls. Min erfarenhet är dessutom att man inte kan få mycket till upprättelse genom att till exempel anmäla dem till de nämnder som behandlar sådana ärenden. År 2005 anmälde jag psykiatern Ulf Åsgård till socialstyrelsen för att detaljerat ha kommenterat min sjukjournal i Aftonbladet (31 mars 2005). Delar av journalen hade i och för sig publicerats av journalisten/författaren Gellert Tamas i hans bok om mina brott - reportrar får ju som bekant skriva det mesta utan att avslöja sina källor. Nu behöver de tydligen inte heller hålla sig till sekretesskyddet för visst material (sjukjournaler). Jag anmälde i alla fall Åsgård för att jag tyckte att det var oetiskt av honom att som psykiater citera journalen. I artikeln i Aftonbladet lät han det dessutom framstå som om vi hade samtalat med varandra, vilket vi inte har gjort. Han arbetade på samma häkte jag satt på och kom in till min cell en gång och ville tala med mig, men jag svarade att jag inte ville det, varpå han lämnade mig, och sedan dess har vi bara hälsat kort på varandra i korridoren på den tiden jag var kvar där. Efter det har jag inte stött på honom alls. Tyvärr så ansåg socialstyrelsen inte att han gjort något fel som refererat till min sjukjournal trots att han dessutom tyckt till ganska ordentligt om hur psyksjuk jag var - enligt honom. Låter ju väldigt proffessionellt, eller hur? Diagnostisera en dömd brottsling utan att ens ha samtalat med honom.
Nu bestod ju inte socialstyrelsen av de smartaste handläggarna i världen heller. Jag hade som svar på en förfrågan om radering av nämnda sjukjournal fått till svar att jag är historisk och att den därför inte fick raderas. Historisk? De kan väl möjligtvis ha menat att mina brott var det, men inte jag som person. Varför skriva det då? En levande människa kan inte vara historisk. Det förgångna tillhör historien, inte levande människor.
Hur som helst så kommenterar jag nu de expertutlåtanden som publicerats i massmedia (plus ett utlåtande från en anstaltspsykolog) Ingen av de tre som nämns här har som sagt träffat respektive ens samtalat med mig!
Jag börjar med Leif GW Persson som redan 1993, efter livstidsdomen från tingsrätten, sa till massmedia att min rättsprocess skulle komma att kosta ett antal miljoner och avslutade med att säga att jag skulle kosta staten ytterligare 20 miljoner kronor - ett för varje år i fängelse. Då ska man veta att på den tiden var livstidsstraffen mindre än hälften så långa som idag. Ett exempel på det är kroaten Bariceks livstidsdom för avrättningen av en ambassadör. Han fick tidsbestämt till 18 år och frigavs efter halva tiden - alltså 9 år i fängelse. Detta fick han trots att han mitt i straffet blev fritagen med hjälp av en flygplanskapning i Bulltofta som användes som utpressning för att få honom fri. Han släpptes och var ute några år innan han greps och fick sitta av resten av tiden i svenskt fängelse (Täbyanstalten 1986). Han for senare ner till Kroatien och krigade i inbördeskriget i det forna Jugoslavien, där han blev ihjälskjuten. Hur rehabiliterad var han då, kan man ju fråga sig?
Jag undrade naturligtvis hur Leif GW kom fram till att jag skulle sitta mer än dubbelt så lång tid. Trodde han inte att jag skulle kunna ångra, rehabilitera mig och leva lagligt resten av mitt liv eller ville han göra sig viktig i massmedia? Han har aldrig någonsin träffat mig.
Nyligen i "Veckans brott", (i slutet på 2012) sa Leif GW att jag förmodligen ska sitta "bra många år till" och att jag är "nätt upp det värsta man kan tänka sig". Det låter obegåvat. Jag kan tänka mig värre saker. Våldtäkt på barn, mord på barn eller kvinnor - och hur var det med baltutlämningen från Sverige efter andra världskriget till Stalins blodbesudlade diktatur. Det var väl inte heller speciellt snyggt agerat av den dåvarande regeringen? Skicka åttio gubbar raka vägen till exekutionspatrullen - eller hur det nu var?
Leif GW sa vidare att det finns besvärande omständigheter för att jag har fler mord på mitt samvete. Vad babblar han om? Jag har aldrig blivit beskylld för något mer än det jag 2001 offentligt erkände i polisförhör. I erkännandet inkluderade jag de brott som jag blev friad för i brist på bevis, eller för att de hade preskriberats. Det gällde två av invandrarattentaten och en rad bankrån, (bankrån preskriberades efter tio år då).
Jag tror i och för sig att jag är misstänkt för ett mord till, i Frankfurt am Main, men jag hade inget med det att göra, utan fick det på köpet i och med att jag blev gripen för attentaten i Sverige. Jag hade haft en argumentation med en gardrobiär på en restaurang, som senare hittades rånmördad och både svensk och tysk polis hörde mig upplysningsvis om detta. Här påstår BKA (Bundeskriminalamt) dessutom att de hittat en hylsa som gjorts i samma serie som den ammunition jag ägde. Det görs hundratusentals i samma serie och jag hade defacto sålt både pistol och ammunition i Frankfurt innan jag flög till Afrika. Hur udda är det då? Jag vet inte, men ett är säkert, jag hade inget med mordet att göra. Efter polisförhören har det inte hänt något. Det har talats om att fallet är nedlagt och att jag fortfarande är misstänkt, men inget har nått mina öron direkt.
Nu verkar det inte som om Leif GW menade denna misstanke utan han syftade tydligen på några andra mord, i Sverige. Det ska han ha sagt i "Veckans brott" under 2012 - själv missade jag programmet då det sändes första gången och tyvärr även reprisen. Att bli misstänkt eller kontrollerad av polisen om ytterligare olösta fall när man har livstid är en sak, och inte helt ovanligt - jag har faktiskt även misstänkts för och hörts av Säpo för Palmemordet - men att en professor i kriminologi går ut i media och antyder att jag är skyldig till fler brott än de jag gjort och dömts för, verkar helt uppåt väggarna. Varför går han ut med det om han nu tror det? Han om någon borde väl veta att det är polisens jobb att göra det. Ren smutskastning, har karlen delirium eller vad är det frågan om?
Sen sa han att jag tyckte om att läsa om mig själv i böcker som den Tamas skrivit? Det förstår väl alla att man inte gillar att läsa om sina illgärningar. Ju förr de hamnar i det förflutna, desto bättre. Det skulle inte förvåna mig om till exempel Breivik och kanske andra fått en missriktad inspiration av mitt dåvarande främlingshat på grund av boken. Och varför skrevs den förresten? För att upplysa offren om mig och mina motiv till dåden? Detta hade jag (se tidigare blogginlägg, 28/1) redan gjort både i en rundskrift till samtliga offer och genom att ställa upp i en intervju i "Kalla fakta" 2001? Knappast troligt alltså att det var anledningen. Snarare var det för att Tamas ville skapa sig ett namn som författare och tjäna en hacka på köpet?
Åsgård å andra sidan yttrade sig igen (se ovan också) i en intervju i Expressen den 8 juni 2012 att de finns de som tycker om att sitta inlåsta i häkte och/eller fängelse. Hur dumt är inte det påståendet? Ingen vettig människa vill ju sitta inlåst. Fängelsevistelsen är väldigt kränkande ur ett mänskligt perspektiv. Det innefattar att man inte har friheten att välja sin egen framtid. Även om man inte alltid har lyckats så bra ute med att ordna sitt liv på ett sätt som man gillar - typ bra arbete efter genomförd utbildning och leva med sin familj - så är ju möjligheterna helt annorlunda innanför murarna. Inget familjeliv att tala om, utbildningsmöjligheterna eller att få arbeta med det man tycker om, är i princip obefintliga, plus all begränsad rörelsefrihet och så vidare - ja alla kan ju själva föreställa sig att listan på argumenten mot att vilja sitta inne är väldigt lång.
De enda jag hört talas om som hellre vill sitta inne är någon enstaka ur gruppen av de totalt utslagna i samhället som tycker att de får det bättre på insidan. Förr i tiden fanns det även en del personer från länder med riktigt dålig ekonomi, typ från före detta kommunistiska östblocket som faktiskt kunde försörja sina familjer genom att jobba på vissa anstalter i Sverige där arbetsersättningen kraftigt översteg inkomsten för arbete i respektive hemländer.
Och skulle det nu vara så att någon frihetsberövad sagt att han inte har något emot att sitta inlåst när det samtidigt är en "slam dunk" att hamna i fängelse så fattar ju en femåring att det inte betyder att de menar det. Ska inte en psykiater kunna läsa mellan raderna? Personligen har jag aldrig sagt något så dumt. Jag gör bara min tid med så gott mod jag kan uppbringa. Den dagen då jag får förlåtelse för det jag gjort och blir en fri människa igen, kommer i alla fall inte jag att sakna tiden här inne.
Sen var det som sagt ytterligare en "expert" som uttalade sig. Det gjorde hon genom att skriva ett psykologutlåtande angående min lämplighet att få permissioner, som var något av det mest verklighetsfrämmande jag någonsin stött på. Det var den på Kumlafängelset dåvarande anställda psykologen Ulrika Landblom som omkring år 2005 skrev att jag under en permission skulle kunna fly genom att mörda de medföljande vakterna och råna en bank??? Jag läste utlåtandet och bad att få tala med anstaltschefen för att ta reda på vad det var frågan om för idioti. Då ringde istället Landblom upp mig och undrade om jag ville tala med henne - efter bedömningen. Tala om att bete sig irrationellt. Det fungerar tydligen inte med att läsa fem år på högskolan, ta en psykologexamen och sen hjälpa sig själv. Det hade hon kunnat behövt - hjälp alltså. Jag hade redan då haft ca ett dussin "lufthålspermissioner" och hade sökt om de ganska likartade "bevakade permissionerna" (skillnaden är att man i de tidigare inte vet när och vart man ska på utevistelsen) Hon har heller aldrig träffat mig. Alla som jag visade utlåtandet för, inklusive andra psykologer och personal, skakade på huvudet och förkastade hennes skrift, som jag uppfattade det som, total galenskap. Två andra intagna jag suttit med många år och kände väl, drabbades också av hennes utsvävningar. Den ene skulle enligt henne vara benägen till att förgifta oss andra fångar - han satt för något helt annat - och den andra som var en särskilt social och glad prick jämt, skulle vara självmordsbenägen. Vi kunde bara skaka på huvudet åt detta och hoppades, på goda grunder, att utlåtandena inte skulle ligga oss i fatet för framtida beslut uppifrån. Jag tror faktiskt att det inte har gjort det. Jag har för övrigt haft bevakade permissioner ett tag nu, och väntar på nästa steg i kedjan som man måste genomgå inom kriminalvårdens system.
Visst har jag varit en egotrippad idiot med för mycket hat inom mig och för lite vett (att bearbeta hatet med i tid) och jag har begått grova och allvarliga gärningar, men det ska inte betyda att man är lovligt byte för alla linslöss och andra publicitetssugna som tydligen tycker att man ska vara fågelfri också.
Jag har alltid tyckt att som man bäddar får man ligga - men måste man göra det med hur mycket oväsen (läs: ovett) som helst?
torsdag 31 januari 2013
Inlägg 28 januari 2013 med svar på frågor
(Till "Safiya Ahmed")
Frågor: Vad skulle du säga till offren idag om du träffade dem?
Svar: Ungefär som jag sa i den rundskrift jag skickade ut 2001 till alla offren, respektive anhöriga, då jag erkände brotten officiellt. Att jag naturligtvis ångrar mig och önskar att jag kunde göra det gjorda ogjort. Jag förstår hur väldigt kränkande det måste ha varit för dem, och att jag då var en väldigt fördomsfull och dum person. Jag hade få utländska vänner och de som jag haft gick långt tillbaka i tiden från min tonårstid. Dessa hade jag inte träffat på cirka 20 år.
På fängelset blev jag mycket imponerad över hur snällt och schysst invandrarna bemötte mig trots att jag själv hatat dem en gång. De hatade inte mig tillbaka utan såg mig bara som en annan intagen utan att döma mig. En del tyckte väl att jag hade varit tokig, och en del att de själv ville avgöra vad jag var för någon. Alltså inga förutfattade meningar där inte. Hur som helst så var det ett sätt som fick mig att respektera dem, och det var pinsamt att se hur annorlunda de var mot mig, mot hur jag varit mot dem. Jag skämdes mycket då och jag skäms naturligtvis fortfarande när jag tänker på hur jag var på den tiden. Även många av mina bekanta reagerade med chock och förvåning över mitt handlande när jag greps, så jag har blivit av med en hel del, men även fått en del nya, även invandrare.
(Till "Pontus Bergman")
Frågor: Varför slog du advokaterna under häktestiden? Hur fungerar ditt umgänge på fängelset?
Svar: Påhoppet på advokaterna var för att jag ville skapa en jävsituation och därigenom tvinga fram ett byte av dem. Jag fick inte längre göra det. Jag hade redan bytt så många gånger att domaren inte godkände fler byten. Jag var övertygad om att jag inte skulle lyckas få en ändring av livstidsdomen med de advokater jag hade. Man kan ju inte tvinga en advokat att bli bättre, respektive förmå honom att kunna övertyga en rätt om att man är oskyldig mot dessutom ganska besvärande indicier vilket det ju rörde sig om.
Samtidigt fanns det oegentligheter (direkta falsifikat av fotspår) från polisens sida i bevisen i en del av åtalet (rånen) som rätt presenterade kunde ha kastat en kraftig skugga över de i de viktigare delarna (skjutningarna) funna indicierna.
Jag var alltså inte så arg på advokaterna att jag ville slå dem - i och för sig väldigt besviken - men såg bara alternativet att antingen titta på och få livstid som ett brev på posten, eller att se till att få en ändring till stånd. Det misslyckades jag med i slutändan, och mitt handlande såg naturligtvis ganska udda ut.
Så att umgås med andra intagna har inte varit ett stort problem på grund av mitt sätt. Jag har i och för sig haft ett lite hetare temperament än genomsnittligt, men inte så att det brukar leda till handgripligheter, utan mest verbala påhopp. Detta beteende hade jag mest i yngre dagar, och det har jag lagt bakom mig sedan länge.
Frågor: Vad skulle du säga till offren idag om du träffade dem?
Svar: Ungefär som jag sa i den rundskrift jag skickade ut 2001 till alla offren, respektive anhöriga, då jag erkände brotten officiellt. Att jag naturligtvis ångrar mig och önskar att jag kunde göra det gjorda ogjort. Jag förstår hur väldigt kränkande det måste ha varit för dem, och att jag då var en väldigt fördomsfull och dum person. Jag hade få utländska vänner och de som jag haft gick långt tillbaka i tiden från min tonårstid. Dessa hade jag inte träffat på cirka 20 år.
På fängelset blev jag mycket imponerad över hur snällt och schysst invandrarna bemötte mig trots att jag själv hatat dem en gång. De hatade inte mig tillbaka utan såg mig bara som en annan intagen utan att döma mig. En del tyckte väl att jag hade varit tokig, och en del att de själv ville avgöra vad jag var för någon. Alltså inga förutfattade meningar där inte. Hur som helst så var det ett sätt som fick mig att respektera dem, och det var pinsamt att se hur annorlunda de var mot mig, mot hur jag varit mot dem. Jag skämdes mycket då och jag skäms naturligtvis fortfarande när jag tänker på hur jag var på den tiden. Även många av mina bekanta reagerade med chock och förvåning över mitt handlande när jag greps, så jag har blivit av med en hel del, men även fått en del nya, även invandrare.
(Till "Pontus Bergman")
Frågor: Varför slog du advokaterna under häktestiden? Hur fungerar ditt umgänge på fängelset?
Svar: Påhoppet på advokaterna var för att jag ville skapa en jävsituation och därigenom tvinga fram ett byte av dem. Jag fick inte längre göra det. Jag hade redan bytt så många gånger att domaren inte godkände fler byten. Jag var övertygad om att jag inte skulle lyckas få en ändring av livstidsdomen med de advokater jag hade. Man kan ju inte tvinga en advokat att bli bättre, respektive förmå honom att kunna övertyga en rätt om att man är oskyldig mot dessutom ganska besvärande indicier vilket det ju rörde sig om.
Samtidigt fanns det oegentligheter (direkta falsifikat av fotspår) från polisens sida i bevisen i en del av åtalet (rånen) som rätt presenterade kunde ha kastat en kraftig skugga över de i de viktigare delarna (skjutningarna) funna indicierna.
Jag var alltså inte så arg på advokaterna att jag ville slå dem - i och för sig väldigt besviken - men såg bara alternativet att antingen titta på och få livstid som ett brev på posten, eller att se till att få en ändring till stånd. Det misslyckades jag med i slutändan, och mitt handlande såg naturligtvis ganska udda ut.
Så att umgås med andra intagna har inte varit ett stort problem på grund av mitt sätt. Jag har i och för sig haft ett lite hetare temperament än genomsnittligt, men inte så att det brukar leda till handgripligheter, utan mest verbala påhopp. Detta beteende hade jag mest i yngre dagar, och det har jag lagt bakom mig sedan länge.
tisdag 22 januari 2013
Inlägg med kommentarer på frågor - 20 januari 2013
(Till "nifrom" från 2 jan 2013)
Frågor: Hur väl stämmer boken Lasermannen in på verkligheten?
Svar: Tamas bok tar sammanfattningsvis upp tre delar. Dels den politiska situationen rörande invandringspolitiken i Sverige, dels polisarbetet med att fånga mig, och slutligen en beskrivning av mig som person. Jag tycker att de bägge första teman är bra beskrivna och stämmer väl överens med fakta. Däremot så är jag mindre imponerad av hans beskrivning av mig. Den är ganska snedvriden och svartmålande. Totalt sett har han gjort ett gediget bakgrundsarbete och boken är ju välskriven och lättläst.
Jag har däremot inte medverkat alls till att den skulle skrivas och Tamas och jag hade en muntlig överenskommelse att han skulle höra av sig igen - efter intervjun som jag gav honom för Kalla Fakta 2001 - om han ville skriva en bok också. Det ville och gjorde han och använde materialet till TV-4 intervjun utan min vetskap. Ett år senare ungefär så var boken ute. Jag fick två exemplar och en fråga vad jag tyckte om den. "Bra" lyckades jag få ur mig med lite ansträngning med tanke på den skeva bilden av mig men den i övrigt korrekta skildringen.
(Till "Henrik" från 8 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Sverigedemokraterna?
Svar: Innan jag greps skulle jag troligtvis röstat på SD. Nu ligger jag i mitten av den politiska skalan. Åkesson gör ett seriöst intryck tycker jag, men politik har aldrig varit min grej så jag har inte hängt med i speciellt mycket av vad som varit på tapeten för just honom.
(Till "JoakimIsDemented" från 9 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Marcimains dramatisering "Lasermannen" från 2005?
Svar: Den bygger ju bara på den mer eller mindre dokumentära boken av Tamas med samma titel, men är ganska fantasifull i många detaljer. Den är däremot välgjord och Dencik som spelade lasermannen var otroligt lik mig. Det fanns till och med de som efteråt frågade mig hur jag kunde ställa upp på att göra en sådan film. Jag har naturligtvis inte deltagit. Faktum är att jag inte haft något alls med själva filmen att göra.
Jag tycker naturligtvis inte heller om att det gjorts en film om mina brott - lika lite som jag gillar att dåden haussas upp i media, vilket i och för sig förekommer allt mindre nuförtiden. Det är bättre att gamla oförrätter läggs på historiehyllan.
Om jag däremot ser på den rent filmiskt så tycker jag som sagt att den håller hyfsad kvalitet och en del inslag var rent av komiska. Det verkar som om den var ganska påkostad.
(Till kalle svensson" från 11 januari 2013)
Frågor: Vad tycker du om filmen "American History X"?
Var det så du utvecklade vänskap med utländska människor i fängelset?
Varför hyrde du filmen "Holocaust" gång på gång?
Kände du dig bitter mot din pappa på grund av att du ärvde hans svarta hår?
Svar: "American History X" är en ganska stark film bitvis och kanske skildrar ett möjligt scenario för nynazister som överger sina åsikter. För mig berodde ögonöppnaren mer på att jag inte blev hatad "tillbaka" utan möttes med respekt. Det gjorde att jag naturligtvis respekterade invandrare lika mycket som andra. Någon sämre behandling av svenskar fick jag inte. Alltså är svaret på andra frågan "nej".
"Holocaust" var den första filmen om Andra världskriget som jag sett som visade en realistisk bild av nazisterna, och den har jag bara sett en gång. Den andra och senaste gången jag hyrde den var för att jag bandade sevärda filmer. Den var ganska populär och jag minns att jag var tvungen att fråga efter den flera gånger innan den fanns inne igen - därav intrycket att jag skulle ha varit fixerad av den, vilket jag inte var. Alla känner ju till nazisternas hemskheter och ingen kan ju ärligt njuta av det som skildras i filmen.
Någon besvikelse över att jag föddes svarthårig fanns inte. Anledningen till att jag började färga håret var enbart för att jag tidigt började bli gråhårig och eftersom man för samma besvär kunde skifta färgen i håret till andra nyanser. Jag provade på det också efter några svarttonningar. Lystret i håret såg mer naturligt ut genom proceduren att först bleka det, sen färga det, och sedan sätta i en massa slingor. Färgen var som ljusast mellanbrun och ibland väntade jag någon dag med att sätta i den eftersom det sved ganska mycket i hårbotten vid varje process på den tiden. Har inte provat på dagens färgmedel - de kanske är skonsammare - men så var de inte för tjugo år sedan.
Du kanske undrar om mina namnbyten också. Dessa var enbart för att jag ville ha ett enklare namn som inte ledde till en massa frågor om stavningen. Stannerman ångrade jag med en gång. Jag har aldrig skämts eller så för pappas namn, som jag fick först.
(Till övriga stöttande och vänliga själar som inte fått enskilda svar)
Svar: Ett varmt tack för ert stöd.
Per, dig minns jag. Hur gick det för dig och pärlan som suktade efter dig så på SC? (Skam den som ger sig!!!) Bästa lyckönskningar önskar jag tillbaka också! Vet ej vart jag hamnar efter muck.
Frågor: Hur väl stämmer boken Lasermannen in på verkligheten?
Svar: Tamas bok tar sammanfattningsvis upp tre delar. Dels den politiska situationen rörande invandringspolitiken i Sverige, dels polisarbetet med att fånga mig, och slutligen en beskrivning av mig som person. Jag tycker att de bägge första teman är bra beskrivna och stämmer väl överens med fakta. Däremot så är jag mindre imponerad av hans beskrivning av mig. Den är ganska snedvriden och svartmålande. Totalt sett har han gjort ett gediget bakgrundsarbete och boken är ju välskriven och lättläst.
Jag har däremot inte medverkat alls till att den skulle skrivas och Tamas och jag hade en muntlig överenskommelse att han skulle höra av sig igen - efter intervjun som jag gav honom för Kalla Fakta 2001 - om han ville skriva en bok också. Det ville och gjorde han och använde materialet till TV-4 intervjun utan min vetskap. Ett år senare ungefär så var boken ute. Jag fick två exemplar och en fråga vad jag tyckte om den. "Bra" lyckades jag få ur mig med lite ansträngning med tanke på den skeva bilden av mig men den i övrigt korrekta skildringen.
(Till "Henrik" från 8 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Sverigedemokraterna?
Svar: Innan jag greps skulle jag troligtvis röstat på SD. Nu ligger jag i mitten av den politiska skalan. Åkesson gör ett seriöst intryck tycker jag, men politik har aldrig varit min grej så jag har inte hängt med i speciellt mycket av vad som varit på tapeten för just honom.
(Till "JoakimIsDemented" från 9 jan 2013)
Frågor: Vad tycker du om Marcimains dramatisering "Lasermannen" från 2005?
Svar: Den bygger ju bara på den mer eller mindre dokumentära boken av Tamas med samma titel, men är ganska fantasifull i många detaljer. Den är däremot välgjord och Dencik som spelade lasermannen var otroligt lik mig. Det fanns till och med de som efteråt frågade mig hur jag kunde ställa upp på att göra en sådan film. Jag har naturligtvis inte deltagit. Faktum är att jag inte haft något alls med själva filmen att göra.
Jag tycker naturligtvis inte heller om att det gjorts en film om mina brott - lika lite som jag gillar att dåden haussas upp i media, vilket i och för sig förekommer allt mindre nuförtiden. Det är bättre att gamla oförrätter läggs på historiehyllan.
Om jag däremot ser på den rent filmiskt så tycker jag som sagt att den håller hyfsad kvalitet och en del inslag var rent av komiska. Det verkar som om den var ganska påkostad.
(Till kalle svensson" från 11 januari 2013)
Frågor: Vad tycker du om filmen "American History X"?
Var det så du utvecklade vänskap med utländska människor i fängelset?
Varför hyrde du filmen "Holocaust" gång på gång?
Kände du dig bitter mot din pappa på grund av att du ärvde hans svarta hår?
Svar: "American History X" är en ganska stark film bitvis och kanske skildrar ett möjligt scenario för nynazister som överger sina åsikter. För mig berodde ögonöppnaren mer på att jag inte blev hatad "tillbaka" utan möttes med respekt. Det gjorde att jag naturligtvis respekterade invandrare lika mycket som andra. Någon sämre behandling av svenskar fick jag inte. Alltså är svaret på andra frågan "nej".
"Holocaust" var den första filmen om Andra världskriget som jag sett som visade en realistisk bild av nazisterna, och den har jag bara sett en gång. Den andra och senaste gången jag hyrde den var för att jag bandade sevärda filmer. Den var ganska populär och jag minns att jag var tvungen att fråga efter den flera gånger innan den fanns inne igen - därav intrycket att jag skulle ha varit fixerad av den, vilket jag inte var. Alla känner ju till nazisternas hemskheter och ingen kan ju ärligt njuta av det som skildras i filmen.
Någon besvikelse över att jag föddes svarthårig fanns inte. Anledningen till att jag började färga håret var enbart för att jag tidigt började bli gråhårig och eftersom man för samma besvär kunde skifta färgen i håret till andra nyanser. Jag provade på det också efter några svarttonningar. Lystret i håret såg mer naturligt ut genom proceduren att först bleka det, sen färga det, och sedan sätta i en massa slingor. Färgen var som ljusast mellanbrun och ibland väntade jag någon dag med att sätta i den eftersom det sved ganska mycket i hårbotten vid varje process på den tiden. Har inte provat på dagens färgmedel - de kanske är skonsammare - men så var de inte för tjugo år sedan.
Du kanske undrar om mina namnbyten också. Dessa var enbart för att jag ville ha ett enklare namn som inte ledde till en massa frågor om stavningen. Stannerman ångrade jag med en gång. Jag har aldrig skämts eller så för pappas namn, som jag fick först.
(Till övriga stöttande och vänliga själar som inte fått enskilda svar)
Svar: Ett varmt tack för ert stöd.
Per, dig minns jag. Hur gick det för dig och pärlan som suktade efter dig så på SC? (Skam den som ger sig!!!) Bästa lyckönskningar önskar jag tillbaka också! Vet ej vart jag hamnar efter muck.
söndag 6 januari 2013
Ett inlägg med kommentarer på frågor - i någorlunda kronologisk ordning
(Till Oscar MJ)
Frågor: Din inställning till dina brott?
Tankar kring detta?
Tankar om din förändring?
Svar: Har sedan länge tagit avstånd från brotten och ångrar dem naturligtvis djupt. Jag kan inte göra dem ogjorda och tänker ofta på vad gärningarna betytt för de som drabbades. Det måste ha varit oerhört kränkande och med en känsla av stor orättvisa när det hände och naturligtvis sitter spåren av dåden kvar för många av offren.
Efter att jag tagit itu med den faktorn som gjorde det möjligt att begå brotten - hatet mot andra folkgrupper i Sverige - så har jag tänkt på hur vansinnigt det var att låta det få växa utan att göra något åt det i tid. Idag är jag inte längre hatfylld eller fördömande. Det var inte bara en jobbig känsla att bära med sig, utan det gjorde mig också oemottaglig och avtrubbad för normal medkänsla och förståelse för andras situationer och behov. Jag var inte konstant hatfylld på den tiden, men det triggades fram väldigt lätt när invandrarfrågor dök upp i samtal, och kontakten med dem fungerade ofta lite som ett rött skynke för mig.
Det enda och rätta sättet var att bli av med hatet, och bearbetningen av det gick lättare än jag föreställt mig, eftersom de biverkningar av stress, spänning och okänslighet ersattes med mer harmoni, ökad koncentrationsförmåga på studier och ett roligare, mer avspänt umgänge med personer i min omgivning.
Bearbetningen bestod i att jag frågade mig varför jag hatade; alltså, ifrågasatte mina motiv och försökte komma in på alternativa tankebanor. Som det ofta är med problemlösande uppgifter inom t.ex. mina naturvetenskapliga studier, så hade jag hjälp av att kunna bolla en fråga fram och tillbaka, se problemet ur olika synvinklar och kunna välja det som är det mest riktiga svaret på frågan. Jag fick också hjälp av min omgivning genom sättet hur jag blev bemött av människor som jag tidigare hatat. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag inte hatad tillbaka, utan fick på ett för mig pinsamt sätt uppleva mycket förlåtelse och förståelse som fick mig att respektera dem, och inse att alla har lika stor rätt till respekt som jag själv. Det var en riktig ögonöppnare. Jag såg med beundran på att de inte sjönk ner på min tidigare nivå av fördömande och förutfattade meningar, utan behöll sin pondus och dignitet oavsett.
Så på frågan hur jag ändrats är nog det viktigaste att jag numera kan gå vidare i livet och planera framtiden för ett liv till den dag jag kommer ut. Skulden för det jag gjorde kan inte försvinna, men jag lever med den, och är numera framåtseende på ett optimistiskt sätt.
(Till Rasmus Bjarnmark)
Frågor: Vad ångrar du?
Hur lever du?
Vad saknar du ute?
Svar:
Det jag ångrar är som sagt framför allt att jag inte försökte göra något åt mitt då växande hat mot de med utomeuropeisk - utvecklingsländers - härkomst.
Att jag inte tog ett reellt ansvar för min egen ekonomi, utan istället efter vissa motgångar och felinvesteringar (köp i förskott m.m.) skyllde på andra.
Dålig ekonomi var början på min spiral av frustration, hat och genvägar ur problemen, som hopade sig, och ledde till alla brotten.
Mitt liv innanför murarna är i form av ett kollektiv med andra intagna där man i större eller mindre grad sköter hushållet gemensamt beroende på anstaltspolicy. Jag har läst ca 150 hp (högskolepoäng) i statistik, matematik, och "dataanalys"; genomgått en hel del program mot våld och spelmissbruk, och ska gå ett till i vår enligt planerna.
Det jag saknar från livet utanför murarna är att:
* kunna leva ett normalt liv med tjejen varje dag
* kunna röra sig fritt i tid och rum
* inte vara övervakad i princip hela dygnet
* kunna studera fritt via nätet
* få sköta min försörjning och fatta andra beslut än de på insidan där man mest bara måste sköta sig genom att kunna umgås konfliktfritt med andra intagna, (vilket faktiskt inte alltid är det lättaste!)
* kunna gå och handla i affärer, skaffa ingredienser till någon maträtt jag gillar (gillar det mesta, men föredrar hälsosamma produkter i maten)
* resa på semester; vara i naturen
(Till Olsson)
Frågor: Var står du politiskt?
Finns det samhällsfrågor som du undviker?
Svar:
Politiskt står jag idag i mitten från att ha varit både moderat och nydemokrat.
Det finns egentligen inga samhällsfrågor jag skulle vilja undvika att diskutera - inte ens invandringspolitiken, där jag trots att jag gjort så mycket illa, och haft anledning att tänka till ordentligt kring mina attityder m.m., inte är någon slags expert. Är ju dessutom mer lagd åt det naturvetenskapliga än en humanist egentligen (intressemässigt). Tycker kortfattat att alla människor förtjänar att respekteras lika mycket och ogillar förutfattade meningar.
(Till Kometpojken)
Frågor: Vilka är dina framtidsdrömmar och eventuella projekt?
Hur såg ditt liv ut efter gripandet 1992?
Vad tror du har förändrats ute i samhället under de sista 20 åren du suttit inne?
Svar:
Min förhoppning är att kunna avsluta mina påbörjade studier som dataanalytiker och att sedan kunna arbeta med detta. Det ser hyfsat ljust ut sett ur efterfrågansaspekten på sådana jobb.
De första 7-8 åren gick åt att "landa", för uttömning av överklagningsmöjligheterna och att validera indicierna - att de verkligen svarade mot grunderna som jag dömdes på. Jag kom så småningom fram till att så var fallet med hjälp av bl.a. en schematisk uppställning av faktorerna det gällde, (ganska många, där var och en inte var signifikant i sig).
År 2000 erkände jag officiellt mina brott och gick ut i media (Kalla Fakta, TV-4, 2001).
Återupptog mina 1979 påbörjade högskolestudier. Hela tiden arbetade jag med att bearbeta orsakerna till brotten - hat, förutfattade meningar och de praktiska personliga problem jag hade vid gripandet (oansvarig ekonomi). Huvuddragen bestod i ett avståndstagande till att begå brott, acceptans av det som brotten inneburit för mig (bl.a. straffet), omvärdering av attityder och åsikter (genom egna tankar och erfarenheter, program m.m.), befästandet av förändringen hos mig (långvarigt upprätthållande av den förändrade person jag föresatte mig att bli i alla tänkbara situationer, i ord och handling, osv.) och sedan att kunna gå vidare med mitt liv och se framåt.
Frågor: Din inställning till dina brott?
Tankar kring detta?
Tankar om din förändring?
Svar: Har sedan länge tagit avstånd från brotten och ångrar dem naturligtvis djupt. Jag kan inte göra dem ogjorda och tänker ofta på vad gärningarna betytt för de som drabbades. Det måste ha varit oerhört kränkande och med en känsla av stor orättvisa när det hände och naturligtvis sitter spåren av dåden kvar för många av offren.
Efter att jag tagit itu med den faktorn som gjorde det möjligt att begå brotten - hatet mot andra folkgrupper i Sverige - så har jag tänkt på hur vansinnigt det var att låta det få växa utan att göra något åt det i tid. Idag är jag inte längre hatfylld eller fördömande. Det var inte bara en jobbig känsla att bära med sig, utan det gjorde mig också oemottaglig och avtrubbad för normal medkänsla och förståelse för andras situationer och behov. Jag var inte konstant hatfylld på den tiden, men det triggades fram väldigt lätt när invandrarfrågor dök upp i samtal, och kontakten med dem fungerade ofta lite som ett rött skynke för mig.
Det enda och rätta sättet var att bli av med hatet, och bearbetningen av det gick lättare än jag föreställt mig, eftersom de biverkningar av stress, spänning och okänslighet ersattes med mer harmoni, ökad koncentrationsförmåga på studier och ett roligare, mer avspänt umgänge med personer i min omgivning.
Bearbetningen bestod i att jag frågade mig varför jag hatade; alltså, ifrågasatte mina motiv och försökte komma in på alternativa tankebanor. Som det ofta är med problemlösande uppgifter inom t.ex. mina naturvetenskapliga studier, så hade jag hjälp av att kunna bolla en fråga fram och tillbaka, se problemet ur olika synvinklar och kunna välja det som är det mest riktiga svaret på frågan. Jag fick också hjälp av min omgivning genom sättet hur jag blev bemött av människor som jag tidigare hatat. Tvärtemot vad jag trodde så blev jag inte hatad tillbaka, utan fick på ett för mig pinsamt sätt uppleva mycket förlåtelse och förståelse som fick mig att respektera dem, och inse att alla har lika stor rätt till respekt som jag själv. Det var en riktig ögonöppnare. Jag såg med beundran på att de inte sjönk ner på min tidigare nivå av fördömande och förutfattade meningar, utan behöll sin pondus och dignitet oavsett.
Så på frågan hur jag ändrats är nog det viktigaste att jag numera kan gå vidare i livet och planera framtiden för ett liv till den dag jag kommer ut. Skulden för det jag gjorde kan inte försvinna, men jag lever med den, och är numera framåtseende på ett optimistiskt sätt.
(Till Rasmus Bjarnmark)
Frågor: Vad ångrar du?
Hur lever du?
Vad saknar du ute?
Svar:
Det jag ångrar är som sagt framför allt att jag inte försökte göra något åt mitt då växande hat mot de med utomeuropeisk - utvecklingsländers - härkomst.
Att jag inte tog ett reellt ansvar för min egen ekonomi, utan istället efter vissa motgångar och felinvesteringar (köp i förskott m.m.) skyllde på andra.
Dålig ekonomi var början på min spiral av frustration, hat och genvägar ur problemen, som hopade sig, och ledde till alla brotten.
Mitt liv innanför murarna är i form av ett kollektiv med andra intagna där man i större eller mindre grad sköter hushållet gemensamt beroende på anstaltspolicy. Jag har läst ca 150 hp (högskolepoäng) i statistik, matematik, och "dataanalys"; genomgått en hel del program mot våld och spelmissbruk, och ska gå ett till i vår enligt planerna.
Det jag saknar från livet utanför murarna är att:
* kunna leva ett normalt liv med tjejen varje dag
* kunna röra sig fritt i tid och rum
* inte vara övervakad i princip hela dygnet
* kunna studera fritt via nätet
* få sköta min försörjning och fatta andra beslut än de på insidan där man mest bara måste sköta sig genom att kunna umgås konfliktfritt med andra intagna, (vilket faktiskt inte alltid är det lättaste!)
* kunna gå och handla i affärer, skaffa ingredienser till någon maträtt jag gillar (gillar det mesta, men föredrar hälsosamma produkter i maten)
* resa på semester; vara i naturen
(Till Olsson)
Frågor: Var står du politiskt?
Finns det samhällsfrågor som du undviker?
Svar:
Politiskt står jag idag i mitten från att ha varit både moderat och nydemokrat.
Det finns egentligen inga samhällsfrågor jag skulle vilja undvika att diskutera - inte ens invandringspolitiken, där jag trots att jag gjort så mycket illa, och haft anledning att tänka till ordentligt kring mina attityder m.m., inte är någon slags expert. Är ju dessutom mer lagd åt det naturvetenskapliga än en humanist egentligen (intressemässigt). Tycker kortfattat att alla människor förtjänar att respekteras lika mycket och ogillar förutfattade meningar.
(Till Kometpojken)
Frågor: Vilka är dina framtidsdrömmar och eventuella projekt?
Hur såg ditt liv ut efter gripandet 1992?
Vad tror du har förändrats ute i samhället under de sista 20 åren du suttit inne?
Svar:
Min förhoppning är att kunna avsluta mina påbörjade studier som dataanalytiker och att sedan kunna arbeta med detta. Det ser hyfsat ljust ut sett ur efterfrågansaspekten på sådana jobb.
De första 7-8 åren gick åt att "landa", för uttömning av överklagningsmöjligheterna och att validera indicierna - att de verkligen svarade mot grunderna som jag dömdes på. Jag kom så småningom fram till att så var fallet med hjälp av bl.a. en schematisk uppställning av faktorerna det gällde, (ganska många, där var och en inte var signifikant i sig).
År 2000 erkände jag officiellt mina brott och gick ut i media (Kalla Fakta, TV-4, 2001).
Återupptog mina 1979 påbörjade högskolestudier. Hela tiden arbetade jag med att bearbeta orsakerna till brotten - hat, förutfattade meningar och de praktiska personliga problem jag hade vid gripandet (oansvarig ekonomi). Huvuddragen bestod i ett avståndstagande till att begå brott, acceptans av det som brotten inneburit för mig (bl.a. straffet), omvärdering av attityder och åsikter (genom egna tankar och erfarenheter, program m.m.), befästandet av förändringen hos mig (långvarigt upprätthållande av den förändrade person jag föresatte mig att bli i alla tänkbara situationer, i ord och handling, osv.) och sedan att kunna gå vidare med mitt liv och se framåt.
onsdag 2 januari 2013
Mera av brister inom kriminalvården
Ingen indexreglerad veckopeng
För intagna har den ersättning (=skattebefriad veckopeng) på ca 300 kronor, som i princip alla i svenska fängelser får, legat på samma nivå sedan mer än 20 år. Alla förstår ju att den hade dubbelt så hög köpkraft då som nu eftersom priserna ungefär har fördubblats. Alla som deltar i de program för rehabilitering som finns, läser i skolan eller arbetar på de arbetsplatser som erbjuds får denna veckopeng. Det kallas ersättning, för någon lön är det ju inte frågan om eftersom den inte är beskattningsbar. Avsikten är att man ska kunna inhandla sådana saker som frimärken, vykort, telefonkort, tobak, frukt, hygienartiklar utöver det som kriminalvården erbjuder, m.m.
Syftet med detta är naturligtvis att man ska kunna ha några sociala kontakter med omvärlden och även unna sig något om än litet så att man inte blir helt avvänjd på hur livet ute kan vara.
Varje gång man har besök eller ska ut på rättegångsförhandling - i mitt fall tidsbestämning - man blir borta ett par tre dar', så får man avdrag med del av pengen. Arbetsvägrar man eller vägrar delta i någon annan av de överenskomna sysselsättningarna blir man helt utan. Det senare är sällan ett problem. De flesta vill ju ha något att göra och vill inte kasta bort sin tid på kåken till ingen nytta alls.
Hur som helst så är detta ytterligare en företeelse inom kriminalvården som inneburit en försämring för de intagna* de senaste decennierna och ökar misstron bland de intagna mot systemet som mindre värt ur rehabiliteringshänseende. Vill man bli av med brottslingar så är det inte bara att låsa in dem. Bättre vore om man fick dem att respektera myndigheten som en förnuftig instans och att de har viljan att leva ett hedersamt liv ute i samhället. Så borde det naturligtvis vara eftersom alla som inte råkar dö på anstalten naturligtvis kommer ut efter en tid och en alternativ s.k. svängdörrspolitik är det ingen som vill ha. Detta är ett slöseri med skattepengar.
*andra försämringar:
-sämre träningsmöjligheter sedan 2004...
-kapning av veckopengen med 10% sedan 2010 eftersom man inte erbjuder fulla 40-timmarsveckor längre. Tidigare fick man full ersättning oavsett om de möjliga timmarna per vecka som erbjöds var färre än 40 eller inte, vilket alltid var och är en personalbesparingsåtgärd, inte en brist i viljan hos fångarna att delta i lämplig sysselsättning...
-retroaktiv påbackning av strafftid för livstidsdömda dömda före 1.1.1999 då halvtid försvann...
-längre strafftider för livstidsdömda generellt pga att de tidsbestämdas straffskalor ökat väsentligt...
-förbud av betalkanaler orsakat av att de som dömdts för sexualbrott inte ska kunna se på pornografiska alster fastän de praktiskt taget alltid sitter separerade från andra intagna och att det kunde ha räckt med att dessa, och inte alla intagna i Sverige, fått sina betaltevekanaler borttagna. Nu behandlas alla vuxna intagna som minderåriga. Faktum är dessutom att porren bara visas några timmar på nätterna, övrig tid visas som bekant mycket sport, filmer och dokumentärer.
Jag kommer att skriva mer om dessa punkter i kommande inlagor med fler detaljer och synpunkter.
För intagna har den ersättning (=skattebefriad veckopeng) på ca 300 kronor, som i princip alla i svenska fängelser får, legat på samma nivå sedan mer än 20 år. Alla förstår ju att den hade dubbelt så hög köpkraft då som nu eftersom priserna ungefär har fördubblats. Alla som deltar i de program för rehabilitering som finns, läser i skolan eller arbetar på de arbetsplatser som erbjuds får denna veckopeng. Det kallas ersättning, för någon lön är det ju inte frågan om eftersom den inte är beskattningsbar. Avsikten är att man ska kunna inhandla sådana saker som frimärken, vykort, telefonkort, tobak, frukt, hygienartiklar utöver det som kriminalvården erbjuder, m.m.
Syftet med detta är naturligtvis att man ska kunna ha några sociala kontakter med omvärlden och även unna sig något om än litet så att man inte blir helt avvänjd på hur livet ute kan vara.
Varje gång man har besök eller ska ut på rättegångsförhandling - i mitt fall tidsbestämning - man blir borta ett par tre dar', så får man avdrag med del av pengen. Arbetsvägrar man eller vägrar delta i någon annan av de överenskomna sysselsättningarna blir man helt utan. Det senare är sällan ett problem. De flesta vill ju ha något att göra och vill inte kasta bort sin tid på kåken till ingen nytta alls.
Hur som helst så är detta ytterligare en företeelse inom kriminalvården som inneburit en försämring för de intagna* de senaste decennierna och ökar misstron bland de intagna mot systemet som mindre värt ur rehabiliteringshänseende. Vill man bli av med brottslingar så är det inte bara att låsa in dem. Bättre vore om man fick dem att respektera myndigheten som en förnuftig instans och att de har viljan att leva ett hedersamt liv ute i samhället. Så borde det naturligtvis vara eftersom alla som inte råkar dö på anstalten naturligtvis kommer ut efter en tid och en alternativ s.k. svängdörrspolitik är det ingen som vill ha. Detta är ett slöseri med skattepengar.
*andra försämringar:
-sämre träningsmöjligheter sedan 2004...
-kapning av veckopengen med 10% sedan 2010 eftersom man inte erbjuder fulla 40-timmarsveckor längre. Tidigare fick man full ersättning oavsett om de möjliga timmarna per vecka som erbjöds var färre än 40 eller inte, vilket alltid var och är en personalbesparingsåtgärd, inte en brist i viljan hos fångarna att delta i lämplig sysselsättning...
-retroaktiv påbackning av strafftid för livstidsdömda dömda före 1.1.1999 då halvtid försvann...
-längre strafftider för livstidsdömda generellt pga att de tidsbestämdas straffskalor ökat väsentligt...
-förbud av betalkanaler orsakat av att de som dömdts för sexualbrott inte ska kunna se på pornografiska alster fastän de praktiskt taget alltid sitter separerade från andra intagna och att det kunde ha räckt med att dessa, och inte alla intagna i Sverige, fått sina betaltevekanaler borttagna. Nu behandlas alla vuxna intagna som minderåriga. Faktum är dessutom att porren bara visas några timmar på nätterna, övrig tid visas som bekant mycket sport, filmer och dokumentärer.
Jag kommer att skriva mer om dessa punkter i kommande inlagor med fler detaljer och synpunkter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)